Jarhead
Eden Lake (2008)
Filmen handlar om ett par som är ute och campar någonstans i det engelska landskapet. Idyll till en början. Terror till slutet. Som vanligt i skräckfilmer där folk är ute i skogen och campar eller festar så träffar man på ett byfolk vars hjärnceller precis blivit halverade till 1 i och med den senaste generationen fötts fram via incest och skit.
Okej lite överdrivet, men jag blir ganska trött på att samma idé använts 1087462357593845 gånger.
Men och här har vi ett stort men, trots att filmen använder sig av en gammal tråkig utsliten klyscha så lyckas den jävligt bra. Främst beroende på en handfull huvudscener som skiljer sig i jämförelse till andra filmer som liknar den här men också skådespeleriet. Visserligen spyr man på den manliga huvudrollens agerande de första scenerna men när rädslan kommer ser man skräcken i hans ögon.
Det finns speciellt en scen där hjältinnan i början av scenen är förblindad av raseri, hat och hämdbegär men inom några sekunder ändras det abrupt till någon sorts sorglig tröstande moderskänsla. Grymt intressant övergång och den bästa scenen i hela filmen. Ni lär inte missa det men håll ändå utkik efter det. Äckligt bra och äckligt mänskligt. Något som heller inte brukar vara vanligt i såna här filmer.
Vill ni se en bra skräckfilm så ser ni den här. Vill ni se en dålig kan ni hyra vilken nyversion som helst som vuxit fram ur Hollywoods pengakåta marknad. Ni kanske hoppar till en tre eller fem gånger men den filmen kommer inte lämna någon eftertanke, speciellt inte om socialpsykologi. Men det gör Eden Lake.
För övrigt finns det en scen där jag inser att hjältinnan är mer man än vad jag eller någon annan i Mothra Conspiracy någonsin kommer bli. Kul att se om någon kan komma på vilken scen det är..
E den fabolöse filmtittaren
Kuriosa
Det finns en regissör i Hollywood som inte är som alla andra regissörer. Alan Smithee. Han är hemlig. Han har aldrig gjort en intervju. Han har aldrig visat sig offentligt. Ingen vet hur han ser ut. Ingen vet vem han är. Eller?
Alan Smithee är en pseudonym skapad för alla regissörer som helt enkelt avskyr vad filmen dom gjort blivit. Oftast använder man namnet om man har haft en dispyt med filmbolaget eller sina medarbetare. Ofta är det rena rama kalkoner som får Alan Smithee i eftertexterna men ibland är det även filmer som blir publik eller kriktersucceés.
För regi har "Alan SMithee" stått för över 30 talet filmer b la Michael Manns Heat och Martin Brests En kvinnas doft, båda efter obskyra nedklippningar inför diverse visningar. Intressant då En kvinnas doft blev nominerad för bästa film, bästa regissör, bästa manus och vann för bästa manliga huvudroll, och Heat som av många anses som en av de bättre kriminalfilmerna. Noterbart att Al Pacino spelar huvudroller i båda filmerna.
Men för att få använda sig av namnet Alan Smithee måste man ha goda skäl som t ex att filmen blir nerklippt eller filmbolaget lägger sig i för mycket eller sådana saker.
Som ni kanske gissar önskade do American History Xs regissör Tony Kaye lägga dit Alan Smithee på filmaffischen efter att han hamnat i bråk med huvudrollsinnehavaren Edward Norton. Men han fick inte det för han hade inte tillräckligt goda skäl tyckte man. Då försökte han istället sätta dit Humpty Dumpty, det fick han såklart inte heller så till slut satte han dit sitt namn under protest. Kanske var lika bra då hans andra filmer bara är dussinfilmer och American History X faktiskt är riktigt bra.
Hur vet jag för övrigt detta? För att det har gjorts en film om det. Filmen heter "Alan Smithee: burn Hollywood, burn". Med många i filmbranschen som spelar sig själva. En ofanltigt rolig tvist i den här historien är att Arthur Hiller som regisserade blev fråntagen filmen och den blev omklippt varav han vägrade ha sitt namn med. Så vem regisserade? Alan Smithee såklart!
E den fabolöse filmtittaren
Ögonblicket
Ända sedan jag var liten har jag haft vilda drömmar om att bli skådespelare. Fast då var det mest för att få vara med i coola actionfilmer från Hollywood och bli känd. Men den längtan över att bli känd ändrades och blev till en genuin vilja att utforska andra människor. Ta reda på hur människor fungerar. Vad som driver de människorna. Den viljan började ta form på riktigt när jag vid tolv års ålder såg på American History X. För er som inte sett filmen är jag ledsen över att behöva spoila lite för er nu, men i den filmen finns det en scen, fast mest är det ett ögonblick som jag fastnade för, där Edward Nortons karaktär precis dödat två mörkhyade personer. Ögonblicket efter dådet då han vänder sig om. Kolla på det. Kolla på ögonen. Kolla vad hela han utstrålar. Hat. Ren hat som inte går att förneka eller gömma undan. Det är så rent att det blir vackert.
Det var där och då jag fastnade på riktigt för skådespeleri.
Det var ett av mitt livs bästa ögonblick.
E den fabolöse filmtittaren
the son´s room - nanni moretti - 2001
det handlar om en perfekt kärnfamilj. men en dag så är olyckan framme, pojken i familjen dör i en dykolycka. familjen hamnar i en djup chock och alla måste hitta sitt eget sätt att gå vidare på. fadern, arbetandes som psykolog, tar den tyngsta smällen, han som är van att hjälpa andra behöver nu hjälp själv. för att försöka komma över sonens bortgång så börjar han utforska sonens liv allt djupar och snart märker han att sonen precis har skaffat en tjej, ett distansförhållande. han hann aldrig berätta det för familjen bara.
det första jag möts av, en grej som jag inte alls kom ihåg är musiken, the theme song, som man säger. ärligt talat så mådde jag dåligt av den. jag är inte den människan som gillar att stämpla något under kategorin "gay", men herregud, den här låten passar verkligen in där under. jag fattar ingenting. äckligt söt och sliskigt är det första jag tänker. låten fortsätter med jämna mellanrum. fortfarande opassande, i en sorglig film. men så plötsligt händer något. det är samma melodi, men den har ändrats, den är mörkare. fan, jag börjar gilla den, det känns som man vaggas ut och in i stämmningen helt plötsligt.
jag vill inte ge iväg för mycket information om filmen, den bör hellre ses. men för mig är det största ögonblicket i hela filmen när farsan går ner till den lokala skivaffären och ber ägaren tipsa om musik som sonen gillade, så ägaren slår igång en låt med brian eno (by this river), som fader helt stilla står och lyssna på. en låt som är gudomligt bra. den passar så utmärkt att tårarna är nära.
filmen är inte lika bra som jag minns den, men fortfarande riktigt bra. jag tycker ni borde ge den en chans om ni är ute efter ett drama som berättar om riktiga känslor. om människans sårbarhet.
här kommer den amerikanska trailer. den är svag och berättar lite om hur filmen egentligen är. men ändå.
ett återtag
Nu. Äntligen är han tillbaka. Killen med det längsta mothra namnet. 24 bokstäver av ren idyll.
E den fabolöse filmtittaren.
Så filmen jag tänkte skriva om är en ganska ny film. Ganska kommersiell. Ganska hyllad med några oscarsnomineringar, varav en riktigt tyng. En man som gör comeback. Både i filmen som i verkliga livet. Kan ni gissa?
Kan ni inte är ni inte filmintresserade och då är det synd om er.
Väldigt intressant film där inte själva storyn utan människan är det mer intressanta. Hur en människa gör sina val. Hur en människa står fast vid sina val medvetet eller undermedvetet och hur en människa inte kan leva sitt liv utan sina val medvetet elelr undermedvetet.
huvudpersonen är en förstaklassens fuck up. Inte den vanliga filmens fuck up som efter en halvtimme tar reda på sitt liv och ordnar upp det för sig och alla andra. Nä, den här karaktären är en fuck hela tiden. Varje dag. Varje timme. Varje minut. Varje sekund. Han kan inte ändra på det och nånting säger mig att han inte vill ändra på det. Det är också därför man sitter fänslag i filmen. Under hela filmen. Varje timme. Varje minut. Varje sekund.
Alla kommer inte hålla med mig några kommer tycka den är seg och booring. Ni som tycker det har ingen smak.
Filmen heter för övrigt The Wrestler.
E den fabolöse filmtittaren
Göteborgs Filmfestival pt2
Jag vet nu är det nästan två veckor sen vi var i Göteborg under filmfestivalen som hölls där. Så mitt inlägg kommer ganska sent. Men vad ska jag säga? Jag är för lat för att skriva varje dag.
Hursomhelst såg jag tre filmer när jag var där varav en har det redan skrivits om i pt1. De andra två jag såg var Synecdoche, New York och Slumdog Millionaire. Två väldigt bra filmer som jag kan tipsa om. Tycker du bör se båda. Men Synecdoche kan bli lite för jobbigt att inte skriva mycket om så jag kommer koncentrera mig på Slumdog Millionaire.
Danny Boyle har med den här filmen gjort ett intressant experiment. Han har gjort en indisk film fast med amerikansk berättarteknik. Det funkar väldigt bra. Indier har en sorts charm över sig så det är svårt att ogilla karaktärerna i filmen, och den amerikanska berättartekniken fungerar bra.
Filmen har blivit nominerad till 10 oscar. Av de 10 nomineringarna tror jag man har en bra chans på iaf två statyetter. En staty för bästa foto, som är underbart fint i filmen. Fina bilder som fångar den rätta känslan man är ute efter eller en staty för bästa musik. Musiken i filmen blandar sig in och det känns nästan som att musiken och bilderna är ett. Ett utmärkt Soundtrack.
Nu blev det ett ganska långt inlägg där jag inte hann med så mycket iallafall. Men se både Slumdog och Synecdoche. De är båda värda sin granskning.
E den fabolöse filmtittaren
Göteborgs Filmfestival pt1
Rain AKA Lluvia (Paula Hernandez, Argentina)
Regnet öser ner över Buenos Aires. Alma fastnar i en trafikkö. En man, Roberto sätter sig plötsligt i passagerarsättet genomblöt och ber om att få sitta kvar en liten stund.
Det regnar under hela filmen och det mesta av filmen utspelar sig i bilen. Båda huvudpersonerna går igenom en tyngre period i sina liv, under sin isolering ifrån andra människor födds en ärlig kommunikation i denna lugna film. Det här är på nåt sätt verkligen min typ av film. Stillsam, mycket undertryckta känslor som bara väntar på rätt tillfälle för att slå sig fri, vardags realism i en lite udda situation. Och mycket riktigt så gillar jag den här filmen, till och med en av filmerna jag gillade mest. Kanske allra mest? Jag vet ärligt talat inte. Men den är där uppe.
Det här kan faktiskt vara den första Argentinska filmen jag ser, så nu ska jag börja ett quest att utforska modern Argentinsk film. Förtsta intrycket var alltså riktigt bra.
Robin Drygfan
Eldorado (Bouli Lanners, Belgien)
Filmen handlar om Ivan som kommer hem, och märker att det pågår ett inbrott i hans hus. Tjuven har gömt sig under sängen, och vägrar att komma ut. När tjuven kommer ut, så visar det sig vara en mager ung knarkare, vid namn Elie. Yvan får nån slags sympati för Elie, och lovar att skjutsa honom till hans föräldra hem mellan belgien och frankrike. Sen så utvecklas filmen till en bisarr road movie...
ja vet inte riktigt vad jag tycker om roadmovies, det känns som en enkel lösning på något sätt. Man kan slänga ihop massa bisarra karaktärer som aldrig hade mötts annars, ja vet inte, det funkar väl i en del filmer, men inte i den här tycker jag... Just den här filmen blir lite buskis på något sätt ibland, ganska billigt, det är lite halvkul, men inte så att man skrattar...
Ganska ojämn film, finns ett par bra partier i filmen, med allt för många halvdanna... Dem bra partierna finner man mot slutet tycker jag... tex scenen när dem kommer hem till Elie´s föräldra hem, den tycker jag om, en av dem bättre i filmen.
Lassa gurra Akter snurra
Copkillers
Filmen börjar i öknen där två ungdomar väntar på ett plan som ska komma med deras 5kg kokain. Allt går som det ska och dom dom sticker glada i hågen iväg i sin bil. Men det dröjer inte lång tid innan snuten dyker upp. Dom får panik och bestämmer sig för en shootout. En lång shootout, som ändå håller helt okej spänningsnivå.
Men tillslut får dom ihjäl snutarna och kör vidare. Här börjar karaktärerna presenteras på riktigt. Det är inga överaskningar, den ena mår skitdåligt över dödandet och tycker att saker och ting har spårat ut ordentligt. Medan den andre är cool och menar att "It's us or them, man!"
Dom är nu efterlysta som fan, och ska bara ta sig till en kontakt ute i öknen där dom ska sälja kokainet vidare och få en helikoptertur över gränsen.
Fullt så enkelt går det ju naturligvis inte, utan resan fortsätter i en stulen glassbil som dom snor av en minst sagt efterbliven glassförsäljare. Mördar några poliser till och kidnappar en tjej. Allt eftersom ökar klyftan mellan de båda huvudrollerna, inte minst när den coola snubben vill våldta den kidnappade tjejen och den snälle killen är.. snäll, och lite kär vågar jag tro.
Tillslut kommer dom iaf. till deras kontakt i öknen, som består av en hippie som bor i en stuga tillsammans med två överkåta tjejer, som röker på och antagligen knullar hela dagarna...
Men återigen är snuten dom på spåren och jakten är igång igen...
Ska dom hinna ta sig till gränsen?!
Copkillers är en helt okej rulle ändå. Explotationaction som den är går den ju inte gärna jämföra med "riktiga" filmer, men den har ambition, och det märks! Kanske inte genom det kassa skådespelet. Kanske inte heller genom den alldeles för tydliga klippningen eller sunkiga ljudbilden, men det är lågbudget och dom har ändå gjort en cool historia som underhåller och roar, mycket pga. det kassa skådespelet, men ändå!
Fotot är inget speciellt, inte bra eller dåligt. Jag älskar däremot den slitna 60-talslooken. Den har charm. Smutsen på linsen blir som titthål rakt in i de kreativa själarna som ställde upp ganska gratis, skulle jag tro.
Några höjdpunkter är den minst sagt efterblivne glassförsäljaren, som jag inte vet om han ska spela efterbliven eller om han är det på riktigt. Eller scenen som blir en instruktionsfilm om hur man tar kokain på en bibel i ett motell.
Hursomhelst! en film jag rekommenderar till alla fan av genren och människor med öppet sinne som kan ha överseende med det tekniska och skådespelarinsatserna.
Inskräkta kan dra åt helvete!
"See that man! That's fuckin pigs blood, if I was scared it would have been my blood!"
// Tottejävel
Käääääss
Kom och tänka på en film jag kollade slött på för några veckor sedan och undrade hur filmbolagsbossarna kan få för sig att acceptera att en sådan film görs. Helt uruselt kass. Make It Happen (2008). Manuset sög, skådisarna sög, regissören sög, allting var bara så urbota dåligt så det finns inte. Det var ungefär lika intressant som att se en snigels kamp att försöka komma över en övergiven väg utan biltrafik. Se filmen efter du läst det här och jag fördömer dig och din själ till en evighet av misär.
E Den Fabolöse Filmtittaren
P.S. Den var så dålig att jag inte klarade av att leta upp några bilder från den. Det var fysiskt omöjligt. D.S.
No Country For Old Men (Ethan Coen & Joel Coen, 2007)
Torr öken så långt ögat når. Samma färg, samma luft, samma känsla. Den lugna tillvaron bryts på det våldsammaste sättet. Enkelheten gör det så rått. Realism när den är som värst och som bäst. Jag kan inte annat än fascineras av det här, det känns som jag var den sista människan i världen som inte hade sett den här. Förklaring? Jag vet inte, men Coen bröderna och jag har aldrig riktigt klickat. Deras filmer är bra och jag tänker aldrig säga emot det. Men något har varit ivägen, något med karaktärerna och känslan i deras filmer skulle jag kunna tro. Borde nog analysera det här djupare, men tiden är emot mig. Jag har aldrig accepteras deras storhet. Men efter det här..oj dom kan sin sak. Många års erfarenhet lyser igenom och dom vet hur dom leker med mina knappar. Hur dom gör fel och bryter med det som man förväntar sig när man har USA´s filmmall inpräntat i huvudet. Det blir så ruskigt bra.
Det här är en film du inte bör missa, men det visste du nog redan.
Robin Drygfan
Debut
Jag såg på Eastern Promises (2007) för några dagar sedan. En film om den ryska maffian i London av David Cronenberg med Viggo Mortensen, Naomi Watts och Vincent Cassel. Redan i filmens första scen får vi se ett otroligt autentiskt mord som är relativt hårt att se, men en fröjd för alla våld och blodsfantaster. I filmens resterande våldsscener finns en brutal hårdhet som är så skör och vacker att jag kollar med en skräckblandad förtjusning. På ett sätt vill jag bara hålla för ögonen då allt känns så otroligt verkligt och hårt men på ett sätt kan jag inte annat än att älska det. Det är smutsigt, fult och blodigt men samtidigt graciöst, smidigt och cinematiskt. Viggos berömda slagsmålscen i bastun är kronan på verket. En scen som bör studeras och användas som en manual över hur ett filmslagsmål bör fungera.
Men ni ska inte tro att det här är en våldsorgie ala Die Hard med actionscener varannan minut, för det är det inte. Våldsscenerna används sparsamt men nödvändigt.
Jag skulle vilja ge beröm åt förarbetet på den här filmen. Det syns verkligen att man har lagt ner research på hur den ryska maffian opererar. Som en gammal gansterfilmsfantast jag är kan jag inte annat än att njuta och slicka i mig varje scen som handlar om maffian. De är utsökta.
Starkt skådespel, speciellt av Viggo Mortensen som är superb, helt klart hans starkaste rollprestation kanske också Naomi Watts bästa prestation i karriären. Lite för mycket överspel från Cassels sida men det överlever man, han har sina stunder även han.
Det här är en välarbetad och stabil film ända från idé till färdig produkt. Det märks att den verkligen har blivit bearbetad på ett profissionellt vis. David Cronenberg gör i den här filmen vad han inte klarade av att göra i The History Of Violence. I den tycker jag inte Viggo var bra, musiken var avskyvärd och han hade castat frun helt fel. Här har han däremot gjort allt rätt. Hittat rätt skådespelare, rätt fotograf och rätt manus. Ett gangstermanus som till och med får in homoerotik i handlingen. Det är sällan man ser det. Hursomhelst är det här en bra film. Gillar man maffia är den ett måste, men man bör se den även om man ogillar maffia. Ett tungt välgjort drama.
E den fabolöse filmtittaren
[Rec] (Jaume Balagueró och Paco Plaza, 2007)
Det går ett larm om att en kvinna i sin lägenhet behöver hjälp, brandmännen rycker ut, journalisten och hennes kameraman följer med. Väl på plats inne i lägenheten så attackerar kvinnan en polis, ett virus sprider sig och de blir instängda.
Hade abslout inga förväntningar av denna Zombie film, snyggt filmat då allt man får se är ur kameramannens kamera, så allt får en verklig känsla, kan dock inte säga att den är originell då det finns två andra zombie filmer som är exakt likadant gjorda dvs. Romero's "Diary of the dead" och Michael Bartlett's "Zombie Diaries".
Men jag tycker att [Rec] innehåller ett par överaskningar bla. en scen då skådespelarna skriker till på riktigt, dom var alltså inte beredd på vad som skulle hända, det blir en vädligt stark effekt hos tittaren.
Sen så är slutet riktigt jävla jobbigt, det är alltså riktigt svårt att inte hålla för ögonen, men jag klarade det!
//Lagaard
Birdcage Inn (Kim Ki-duk, 1998)
Såg precis på Birdcage inn, som handlar om den 23 åriga Jin-a som börjar jobba på ett litet vandrarhem vid namn Birdcage inn. Affärerna går knackigt för Birdcage inn, så värdfamiljen behöver henne för att locka mer kunder till deras lilla vandrarhem, där hon får sälja sin kropp för i stort sett mat och tak över huvudet. Pengarna från hennes kunder går mestadels till hennes hallick som kommer till vandrarhemmet då och då och tar pengarna hon tjänat, samtidigt som värdfamiljen också tar en del av kakan och tjänar på det. Mamman och dottern avskyr henne, medans pappan och sonen vill krypa i sängs med henne.
Jag tyckte om den här filmen, gripande berättelse om en prostituerad. Man lider med Jin-a och hennes situation. Hon kan inte riktigt göra något åt sitt liv, hon har drömmar precis som alla andra, men vet att hon råkar illa ut om hon försöker förverkliga dem. En film om att försöka hoppas på bättre dagar, fast verkligheten är ganska hopplös. Hon blir avskydd av kunder och värdfamiljen, så allt blir väldigt gripande och man dras med i filmen. En del grejer i filmen var ganska förutsägbara, men det var inget som egentligen störde mig. Det är ganska lugnt tempo i klippningen, och det gillar jag, för det känns som om hon aldrig kommer därifrån. Den är ca 1 och 40 lång men håller en ganska bra nivå hela tiden, det svagaste partiet är i början av filmen tycker jag, men efter ca 15-20 min kommer den igång. Fotot i filmen funkar bra tycker ja, det är ganska så enkelt, bildspråket och kompositionen är helt okej, jag gillar det. Man får känslan av att hon känner sig jävligt liten i en jävligt stor och grym värld. En film som är värd att se tycker jag.
Lasse-Gurra Aktersnurra
Piano Forest: The Perfect World of Kai (Masayuki Kojima, 2007)
Piano Forest är en sån film som jag bara råkade komma över. En slump med andra ord, eller ödet om ni föredrar det.
Filmen är ungefär det som man förväntar sig av en japansk animerad film som utspelar sig i skolmiljö. You know the drill. Hela köret med dom fina översiktsbilderna till ljudet av syrsor och omättlig idyll. Men någonstans har Kojima försökt ta filmen till en lite seriösare nivå, även om han inte fullt lyckas med det som helhet, så är dom intressantaste bitarna när han visar råheten i verkligheten i kontrast till all idyll. Etableringen av huvudperson i början av filmen är ytters tveksamt,. Men när den egentliga huvudpersonen kommer in så börjar det med att han får ta några rejäla smällar av klassens bad boy. Jag gillar det, det överaskar på ett fint sätt.
Men filmen når sitt klimax enligt mig under den sista halvtimmen då det blir riktigt seriöst, en flicka presenteras i filmen, hon lider av en extrem prestationsångest, som beskrivs på ett lyckat sätt. Det känns att se det.
Filmen är bra i sin helhet, ojämn, och vissa scener och dialog känns helt oväsentlig stundvist, men det kompenseras av dom bra bitarna. Dom flesta som ser den här skulle nog uppskatta den, och om ni är inne i den här typen av animerad film så är det bara att fixa en kopia och le.
Robin Drygfan
