Torr öken så långt ögat når. Samma färg, samma luft, samma känsla. Den lugna tillvaron bryts på det våldsammaste sättet. Enkelheten gör det så rått. Realism när den är som värst och som bäst. Jag kan inte annat än fascineras av det här, det känns som jag var den sista människan i världen som inte hade sett den här. Förklaring? Jag vet inte, men Coen bröderna och jag har aldrig riktigt klickat. Deras filmer är bra och jag tänker aldrig säga emot det. Men något har varit ivägen, något med karaktärerna och känslan i deras filmer skulle jag kunna tro. Borde nog analysera det här djupare, men tiden är emot mig. Jag har aldrig accepteras deras storhet. Men efter det här..oj dom kan sin sak. Många års erfarenhet lyser igenom och dom vet hur dom leker med mina knappar. Hur dom gör fel och bryter med det som man förväntar sig när man har USA´s filmmall inpräntat i huvudet. Det blir så ruskigt bra.

 

Det här är en film du inte bör missa, men det visste du nog redan.

 

Robin Drygfan

Amamiya familj flyttar tillfälligt ifrån Tokyo, för att ta hand om en moderns sjuka mor. Med det medföljer att han måste börja en nya skola och allt som hör till det. Han träffar snart Kai som går i samma klass. Båda spelar piano, Amamiya har spelat sen barnsben och Kai spelar bara för skojs skull. Kai visar sig dock vara en råtalang och deras lärare ska lära upp honom. Medan Amamiya genom hårt arbete på egen hand ska försöka vinna den regionala pianotävling som de båda ska ställa upp i.

Piano Forest är en sån film som jag bara råkade komma över. En slump med andra ord, eller ödet om ni föredrar det.
Filmen är ungefär det som man förväntar sig av en japansk animerad film som utspelar sig i skolmiljö. You know the drill. Hela köret med dom fina översiktsbilderna till ljudet av syrsor och omättlig idyll. Men någonstans har Kojima försökt ta filmen till en lite seriösare nivå, även om han inte fullt lyckas med det som helhet, så är dom intressantaste bitarna när han visar råheten i verkligheten i kontrast till all idyll. Etableringen av huvudperson i början av filmen är ytters tveksamt,. Men när den egentliga huvudpersonen kommer in så börjar det med att han får ta några rejäla smällar av klassens bad boy. Jag gillar det, det överaskar på ett fint sätt.
Men filmen når sitt klimax enligt mig under den sista halvtimmen då det blir riktigt seriöst, en flicka presenteras i filmen, hon lider av en extrem prestationsångest, som beskrivs på ett lyckat sätt. Det känns att se det.
Filmen är bra i sin helhet, ojämn, och vissa scener och dialog känns helt oväsentlig stundvist, men det kompenseras av dom bra bitarna. Dom flesta som ser den här skulle nog uppskatta den, och om ni är inne i den här typen av animerad film så är det bara att fixa en kopia och le.

Robin Drygfan