Filmen handlar om ett par som är ute och campar någonstans i det engelska landskapet. Idyll till en början. Terror till slutet. Som vanligt i skräckfilmer där folk är ute i skogen och campar eller festar så träffar man på ett byfolk vars hjärnceller precis blivit halverade till 1 i och med den senaste generationen fötts fram via incest och skit. 

Okej lite överdrivet, men jag blir ganska trött på att samma idé använts 1087462357593845 gånger. 
Men och här har vi ett stort men, trots att filmen använder sig av en gammal tråkig utsliten klyscha så lyckas den jävligt bra. Främst beroende på en handfull huvudscener som skiljer sig i jämförelse till andra filmer som liknar den här men också skådespeleriet. Visserligen spyr man på den manliga huvudrollens agerande de första scenerna men när rädslan kommer ser man skräcken i hans ögon.

Det finns speciellt en scen där hjältinnan i början av scenen är förblindad av raseri, hat och hämdbegär men inom några sekunder ändras det abrupt till någon sorts sorglig tröstande moderskänsla. Grymt intressant övergång och den bästa scenen i hela filmen. Ni lär inte missa det men håll ändå utkik efter det. Äckligt bra och äckligt mänskligt. Något som heller inte brukar vara vanligt i såna här filmer. 


Vill ni se en bra skräckfilm så ser ni den här. Vill ni se en dålig kan ni hyra vilken nyversion som helst som vuxit fram ur Hollywoods pengakåta marknad. Ni kanske hoppar till en tre eller fem gånger men den filmen kommer inte lämna någon eftertanke, speciellt inte om socialpsykologi. Men det gör Eden Lake.

För övrigt finns det en scen där jag inser att hjältinnan är mer man än vad jag eller någon annan i Mothra Conspiracy någonsin kommer bli. Kul att se om någon kan komma på vilken scen det är..

E den fabolöse filmtittaren