Kuriosa
För övrigt lite onödig men ganska intressant kuriosa om American History X. Men först för att ni ska förstå nånting om den kuriosan måste jag upplysa er om lite bakgrundsinformation.
Det finns en regissör i Hollywood som inte är som alla andra regissörer. Alan Smithee. Han är hemlig. Han har aldrig gjort en intervju. Han har aldrig visat sig offentligt. Ingen vet hur han ser ut. Ingen vet vem han är. Eller?
Alan Smithee är en pseudonym skapad för alla regissörer som helt enkelt avskyr vad filmen dom gjort blivit. Oftast använder man namnet om man har haft en dispyt med filmbolaget eller sina medarbetare. Ofta är det rena rama kalkoner som får Alan Smithee i eftertexterna men ibland är det även filmer som blir publik eller kriktersucceés.
För regi har "Alan SMithee" stått för över 30 talet filmer b la Michael Manns Heat och Martin Brests En kvinnas doft, båda efter obskyra nedklippningar inför diverse visningar. Intressant då En kvinnas doft blev nominerad för bästa film, bästa regissör, bästa manus och vann för bästa manliga huvudroll, och Heat som av många anses som en av de bättre kriminalfilmerna. Noterbart att Al Pacino spelar huvudroller i båda filmerna.
Men för att få använda sig av namnet Alan Smithee måste man ha goda skäl som t ex att filmen blir nerklippt eller filmbolaget lägger sig i för mycket eller sådana saker.
Som ni kanske gissar önskade do American History Xs regissör Tony Kaye lägga dit Alan Smithee på filmaffischen efter att han hamnat i bråk med huvudrollsinnehavaren Edward Norton. Men han fick inte det för han hade inte tillräckligt goda skäl tyckte man. Då försökte han istället sätta dit Humpty Dumpty, det fick han såklart inte heller så till slut satte han dit sitt namn under protest. Kanske var lika bra då hans andra filmer bara är dussinfilmer och American History X faktiskt är riktigt bra.
Hur vet jag för övrigt detta? För att det har gjorts en film om det. Filmen heter "Alan Smithee: burn Hollywood, burn". Med många i filmbranschen som spelar sig själva. En ofanltigt rolig tvist i den här historien är att Arthur Hiller som regisserade blev fråntagen filmen och den blev omklippt varav han vägrade ha sitt namn med. Så vem regisserade? Alan Smithee såklart!
E den fabolöse filmtittaren
Det finns en regissör i Hollywood som inte är som alla andra regissörer. Alan Smithee. Han är hemlig. Han har aldrig gjort en intervju. Han har aldrig visat sig offentligt. Ingen vet hur han ser ut. Ingen vet vem han är. Eller?
Alan Smithee är en pseudonym skapad för alla regissörer som helt enkelt avskyr vad filmen dom gjort blivit. Oftast använder man namnet om man har haft en dispyt med filmbolaget eller sina medarbetare. Ofta är det rena rama kalkoner som får Alan Smithee i eftertexterna men ibland är det även filmer som blir publik eller kriktersucceés.
För regi har "Alan SMithee" stått för över 30 talet filmer b la Michael Manns Heat och Martin Brests En kvinnas doft, båda efter obskyra nedklippningar inför diverse visningar. Intressant då En kvinnas doft blev nominerad för bästa film, bästa regissör, bästa manus och vann för bästa manliga huvudroll, och Heat som av många anses som en av de bättre kriminalfilmerna. Noterbart att Al Pacino spelar huvudroller i båda filmerna.
Men för att få använda sig av namnet Alan Smithee måste man ha goda skäl som t ex att filmen blir nerklippt eller filmbolaget lägger sig i för mycket eller sådana saker.
Som ni kanske gissar önskade do American History Xs regissör Tony Kaye lägga dit Alan Smithee på filmaffischen efter att han hamnat i bråk med huvudrollsinnehavaren Edward Norton. Men han fick inte det för han hade inte tillräckligt goda skäl tyckte man. Då försökte han istället sätta dit Humpty Dumpty, det fick han såklart inte heller så till slut satte han dit sitt namn under protest. Kanske var lika bra då hans andra filmer bara är dussinfilmer och American History X faktiskt är riktigt bra.
Hur vet jag för övrigt detta? För att det har gjorts en film om det. Filmen heter "Alan Smithee: burn Hollywood, burn". Med många i filmbranschen som spelar sig själva. En ofanltigt rolig tvist i den här historien är att Arthur Hiller som regisserade blev fråntagen filmen och den blev omklippt varav han vägrade ha sitt namn med. Så vem regisserade? Alan Smithee såklart!
E den fabolöse filmtittaren
Ögonblicket
Det är kusligt när man kommer på ett ögonblick som definerar en. Det är kusligt och sjukligt intressant. Jag kom på ett sådant ögonblick för mig. Ett ögonblick som skapade min motivation och beundran för det jag nu försöker satsa en karriär på. Men jag gillar inte att säga karriär, jag skiter i om jag får en framstående karriär med bra inkomst, för mig är det konst. Konst jag vill viga mitt liv åt. Konsten är skådespeleri.
Ända sedan jag var liten har jag haft vilda drömmar om att bli skådespelare. Fast då var det mest för att få vara med i coola actionfilmer från Hollywood och bli känd. Men den längtan över att bli känd ändrades och blev till en genuin vilja att utforska andra människor. Ta reda på hur människor fungerar. Vad som driver de människorna. Den viljan började ta form på riktigt när jag vid tolv års ålder såg på American History X. För er som inte sett filmen är jag ledsen över att behöva spoila lite för er nu, men i den filmen finns det en scen, fast mest är det ett ögonblick som jag fastnade för, där Edward Nortons karaktär precis dödat två mörkhyade personer. Ögonblicket efter dådet då han vänder sig om. Kolla på det. Kolla på ögonen. Kolla vad hela han utstrålar. Hat. Ren hat som inte går att förneka eller gömma undan. Det är så rent att det blir vackert.
Det var där och då jag fastnade på riktigt för skådespeleri.
Det var ett av mitt livs bästa ögonblick.
E den fabolöse filmtittaren
Ända sedan jag var liten har jag haft vilda drömmar om att bli skådespelare. Fast då var det mest för att få vara med i coola actionfilmer från Hollywood och bli känd. Men den längtan över att bli känd ändrades och blev till en genuin vilja att utforska andra människor. Ta reda på hur människor fungerar. Vad som driver de människorna. Den viljan började ta form på riktigt när jag vid tolv års ålder såg på American History X. För er som inte sett filmen är jag ledsen över att behöva spoila lite för er nu, men i den filmen finns det en scen, fast mest är det ett ögonblick som jag fastnade för, där Edward Nortons karaktär precis dödat två mörkhyade personer. Ögonblicket efter dådet då han vänder sig om. Kolla på det. Kolla på ögonen. Kolla vad hela han utstrålar. Hat. Ren hat som inte går att förneka eller gömma undan. Det är så rent att det blir vackert.
Det var där och då jag fastnade på riktigt för skådespeleri.
Det var ett av mitt livs bästa ögonblick.
E den fabolöse filmtittaren
the son´s room - nanni moretti - 2001
jag såg den här filmen för några år sen, då blev jag berörd måste jag säga, eftersom att jag med jämna mellanrum har tänkt på den efter det. idag var det äntligen dags, rond 2. var den lika bra som jag minns?
det handlar om en perfekt kärnfamilj. men en dag så är olyckan framme, pojken i familjen dör i en dykolycka. familjen hamnar i en djup chock och alla måste hitta sitt eget sätt att gå vidare på. fadern, arbetandes som psykolog, tar den tyngsta smällen, han som är van att hjälpa andra behöver nu hjälp själv. för att försöka komma över sonens bortgång så börjar han utforska sonens liv allt djupar och snart märker han att sonen precis har skaffat en tjej, ett distansförhållande. han hann aldrig berätta det för familjen bara.
det första jag möts av, en grej som jag inte alls kom ihåg är musiken, the theme song, som man säger. ärligt talat så mådde jag dåligt av den. jag är inte den människan som gillar att stämpla något under kategorin "gay", men herregud, den här låten passar verkligen in där under. jag fattar ingenting. äckligt söt och sliskigt är det första jag tänker. låten fortsätter med jämna mellanrum. fortfarande opassande, i en sorglig film. men så plötsligt händer något. det är samma melodi, men den har ändrats, den är mörkare. fan, jag börjar gilla den, det känns som man vaggas ut och in i stämmningen helt plötsligt.
jag vill inte ge iväg för mycket information om filmen, den bör hellre ses. men för mig är det största ögonblicket i hela filmen när farsan går ner till den lokala skivaffären och ber ägaren tipsa om musik som sonen gillade, så ägaren slår igång en låt med brian eno (by this river), som fader helt stilla står och lyssna på. en låt som är gudomligt bra. den passar så utmärkt att tårarna är nära.
filmen är inte lika bra som jag minns den, men fortfarande riktigt bra. jag tycker ni borde ge den en chans om ni är ute efter ett drama som berättar om riktiga känslor. om människans sårbarhet.
här kommer den amerikanska trailer. den är svag och berättar lite om hur filmen egentligen är. men ändå.
det handlar om en perfekt kärnfamilj. men en dag så är olyckan framme, pojken i familjen dör i en dykolycka. familjen hamnar i en djup chock och alla måste hitta sitt eget sätt att gå vidare på. fadern, arbetandes som psykolog, tar den tyngsta smällen, han som är van att hjälpa andra behöver nu hjälp själv. för att försöka komma över sonens bortgång så börjar han utforska sonens liv allt djupar och snart märker han att sonen precis har skaffat en tjej, ett distansförhållande. han hann aldrig berätta det för familjen bara.
det första jag möts av, en grej som jag inte alls kom ihåg är musiken, the theme song, som man säger. ärligt talat så mådde jag dåligt av den. jag är inte den människan som gillar att stämpla något under kategorin "gay", men herregud, den här låten passar verkligen in där under. jag fattar ingenting. äckligt söt och sliskigt är det första jag tänker. låten fortsätter med jämna mellanrum. fortfarande opassande, i en sorglig film. men så plötsligt händer något. det är samma melodi, men den har ändrats, den är mörkare. fan, jag börjar gilla den, det känns som man vaggas ut och in i stämmningen helt plötsligt.
jag vill inte ge iväg för mycket information om filmen, den bör hellre ses. men för mig är det största ögonblicket i hela filmen när farsan går ner till den lokala skivaffären och ber ägaren tipsa om musik som sonen gillade, så ägaren slår igång en låt med brian eno (by this river), som fader helt stilla står och lyssna på. en låt som är gudomligt bra. den passar så utmärkt att tårarna är nära.
filmen är inte lika bra som jag minns den, men fortfarande riktigt bra. jag tycker ni borde ge den en chans om ni är ute efter ett drama som berättar om riktiga känslor. om människans sårbarhet.
här kommer den amerikanska trailer. den är svag och berättar lite om hur filmen egentligen är. men ändå.
ett återtag
Hallå. det har gått lång tid sen sist. Lååååång tid. Kan inte svara varför. Har bara blivit så för min del. Vardagen flyter på. Man glömmer bort. De andra kan jag inte svara för. Men nu är den tillbaka. Bloggen med stort B. Om man gillar film iaf. Ska så in ett nytt frö av intresse och försöka hålla det vid liv den här gången. Det ska bli mäktigt.
Nu. Äntligen är han tillbaka. Killen med det längsta mothra namnet. 24 bokstäver av ren idyll.
E den fabolöse filmtittaren.
Så filmen jag tänkte skriva om är en ganska ny film. Ganska kommersiell. Ganska hyllad med några oscarsnomineringar, varav en riktigt tyng. En man som gör comeback. Både i filmen som i verkliga livet. Kan ni gissa?
Kan ni inte är ni inte filmintresserade och då är det synd om er.
Väldigt intressant film där inte själva storyn utan människan är det mer intressanta. Hur en människa gör sina val. Hur en människa står fast vid sina val medvetet eller undermedvetet och hur en människa inte kan leva sitt liv utan sina val medvetet elelr undermedvetet.
huvudpersonen är en förstaklassens fuck up. Inte den vanliga filmens fuck up som efter en halvtimme tar reda på sitt liv och ordnar upp det för sig och alla andra. Nä, den här karaktären är en fuck hela tiden. Varje dag. Varje timme. Varje minut. Varje sekund. Han kan inte ändra på det och nånting säger mig att han inte vill ändra på det. Det är också därför man sitter fänslag i filmen. Under hela filmen. Varje timme. Varje minut. Varje sekund.
Alla kommer inte hålla med mig några kommer tycka den är seg och booring. Ni som tycker det har ingen smak.
Filmen heter för övrigt The Wrestler.
E den fabolöse filmtittaren
Nu. Äntligen är han tillbaka. Killen med det längsta mothra namnet. 24 bokstäver av ren idyll.
E den fabolöse filmtittaren.
Så filmen jag tänkte skriva om är en ganska ny film. Ganska kommersiell. Ganska hyllad med några oscarsnomineringar, varav en riktigt tyng. En man som gör comeback. Både i filmen som i verkliga livet. Kan ni gissa?
Kan ni inte är ni inte filmintresserade och då är det synd om er.
Väldigt intressant film där inte själva storyn utan människan är det mer intressanta. Hur en människa gör sina val. Hur en människa står fast vid sina val medvetet eller undermedvetet och hur en människa inte kan leva sitt liv utan sina val medvetet elelr undermedvetet.
huvudpersonen är en förstaklassens fuck up. Inte den vanliga filmens fuck up som efter en halvtimme tar reda på sitt liv och ordnar upp det för sig och alla andra. Nä, den här karaktären är en fuck hela tiden. Varje dag. Varje timme. Varje minut. Varje sekund. Han kan inte ändra på det och nånting säger mig att han inte vill ändra på det. Det är också därför man sitter fänslag i filmen. Under hela filmen. Varje timme. Varje minut. Varje sekund.
Alla kommer inte hålla med mig några kommer tycka den är seg och booring. Ni som tycker det har ingen smak.
Filmen heter för övrigt The Wrestler.
E den fabolöse filmtittaren
