the son´s room - nanni moretti - 2001
jag såg den här filmen för några år sen, då blev jag berörd måste jag säga, eftersom att jag med jämna mellanrum har tänkt på den efter det. idag var det äntligen dags, rond 2. var den lika bra som jag minns?
det handlar om en perfekt kärnfamilj. men en dag så är olyckan framme, pojken i familjen dör i en dykolycka. familjen hamnar i en djup chock och alla måste hitta sitt eget sätt att gå vidare på. fadern, arbetandes som psykolog, tar den tyngsta smällen, han som är van att hjälpa andra behöver nu hjälp själv. för att försöka komma över sonens bortgång så börjar han utforska sonens liv allt djupar och snart märker han att sonen precis har skaffat en tjej, ett distansförhållande. han hann aldrig berätta det för familjen bara.
det första jag möts av, en grej som jag inte alls kom ihåg är musiken, the theme song, som man säger. ärligt talat så mådde jag dåligt av den. jag är inte den människan som gillar att stämpla något under kategorin "gay", men herregud, den här låten passar verkligen in där under. jag fattar ingenting. äckligt söt och sliskigt är det första jag tänker. låten fortsätter med jämna mellanrum. fortfarande opassande, i en sorglig film. men så plötsligt händer något. det är samma melodi, men den har ändrats, den är mörkare. fan, jag börjar gilla den, det känns som man vaggas ut och in i stämmningen helt plötsligt.
jag vill inte ge iväg för mycket information om filmen, den bör hellre ses. men för mig är det största ögonblicket i hela filmen när farsan går ner till den lokala skivaffären och ber ägaren tipsa om musik som sonen gillade, så ägaren slår igång en låt med brian eno (by this river), som fader helt stilla står och lyssna på. en låt som är gudomligt bra. den passar så utmärkt att tårarna är nära.
filmen är inte lika bra som jag minns den, men fortfarande riktigt bra. jag tycker ni borde ge den en chans om ni är ute efter ett drama som berättar om riktiga känslor. om människans sårbarhet.
här kommer den amerikanska trailer. den är svag och berättar lite om hur filmen egentligen är. men ändå.
det handlar om en perfekt kärnfamilj. men en dag så är olyckan framme, pojken i familjen dör i en dykolycka. familjen hamnar i en djup chock och alla måste hitta sitt eget sätt att gå vidare på. fadern, arbetandes som psykolog, tar den tyngsta smällen, han som är van att hjälpa andra behöver nu hjälp själv. för att försöka komma över sonens bortgång så börjar han utforska sonens liv allt djupar och snart märker han att sonen precis har skaffat en tjej, ett distansförhållande. han hann aldrig berätta det för familjen bara.
det första jag möts av, en grej som jag inte alls kom ihåg är musiken, the theme song, som man säger. ärligt talat så mådde jag dåligt av den. jag är inte den människan som gillar att stämpla något under kategorin "gay", men herregud, den här låten passar verkligen in där under. jag fattar ingenting. äckligt söt och sliskigt är det första jag tänker. låten fortsätter med jämna mellanrum. fortfarande opassande, i en sorglig film. men så plötsligt händer något. det är samma melodi, men den har ändrats, den är mörkare. fan, jag börjar gilla den, det känns som man vaggas ut och in i stämmningen helt plötsligt.
jag vill inte ge iväg för mycket information om filmen, den bör hellre ses. men för mig är det största ögonblicket i hela filmen när farsan går ner till den lokala skivaffären och ber ägaren tipsa om musik som sonen gillade, så ägaren slår igång en låt med brian eno (by this river), som fader helt stilla står och lyssna på. en låt som är gudomligt bra. den passar så utmärkt att tårarna är nära.
filmen är inte lika bra som jag minns den, men fortfarande riktigt bra. jag tycker ni borde ge den en chans om ni är ute efter ett drama som berättar om riktiga känslor. om människans sårbarhet.
här kommer den amerikanska trailer. den är svag och berättar lite om hur filmen egentligen är. men ändå.
Kommentarer
Trackback
