Göteborgs Filmfestival pt2
Jag vet nu är det nästan två veckor sen vi var i Göteborg under filmfestivalen som hölls där. Så mitt inlägg kommer ganska sent. Men vad ska jag säga? Jag är för lat för att skriva varje dag.
Hursomhelst såg jag tre filmer när jag var där varav en har det redan skrivits om i pt1. De andra två jag såg var Synecdoche, New York och Slumdog Millionaire. Två väldigt bra filmer som jag kan tipsa om. Tycker du bör se båda. Men Synecdoche kan bli lite för jobbigt att inte skriva mycket om så jag kommer koncentrera mig på Slumdog Millionaire.
Danny Boyle har med den här filmen gjort ett intressant experiment. Han har gjort en indisk film fast med amerikansk berättarteknik. Det funkar väldigt bra. Indier har en sorts charm över sig så det är svårt att ogilla karaktärerna i filmen, och den amerikanska berättartekniken fungerar bra.
Filmen har blivit nominerad till 10 oscar. Av de 10 nomineringarna tror jag man har en bra chans på iaf två statyetter. En staty för bästa foto, som är underbart fint i filmen. Fina bilder som fångar den rätta känslan man är ute efter eller en staty för bästa musik. Musiken i filmen blandar sig in och det känns nästan som att musiken och bilderna är ett. Ett utmärkt Soundtrack.
Nu blev det ett ganska långt inlägg där jag inte hann med så mycket iallafall. Men se både Slumdog och Synecdoche. De är båda värda sin granskning.
E den fabolöse filmtittaren
Göteborgs Filmfestival pt1
Rain AKA Lluvia (Paula Hernandez, Argentina)
Regnet öser ner över Buenos Aires. Alma fastnar i en trafikkö. En man, Roberto sätter sig plötsligt i passagerarsättet genomblöt och ber om att få sitta kvar en liten stund.
Det regnar under hela filmen och det mesta av filmen utspelar sig i bilen. Båda huvudpersonerna går igenom en tyngre period i sina liv, under sin isolering ifrån andra människor födds en ärlig kommunikation i denna lugna film. Det här är på nåt sätt verkligen min typ av film. Stillsam, mycket undertryckta känslor som bara väntar på rätt tillfälle för att slå sig fri, vardags realism i en lite udda situation. Och mycket riktigt så gillar jag den här filmen, till och med en av filmerna jag gillade mest. Kanske allra mest? Jag vet ärligt talat inte. Men den är där uppe.
Det här kan faktiskt vara den första Argentinska filmen jag ser, så nu ska jag börja ett quest att utforska modern Argentinsk film. Förtsta intrycket var alltså riktigt bra.
Robin Drygfan
Eldorado (Bouli Lanners, Belgien)
Filmen handlar om Ivan som kommer hem, och märker att det pågår ett inbrott i hans hus. Tjuven har gömt sig under sängen, och vägrar att komma ut. När tjuven kommer ut, så visar det sig vara en mager ung knarkare, vid namn Elie. Yvan får nån slags sympati för Elie, och lovar att skjutsa honom till hans föräldra hem mellan belgien och frankrike. Sen så utvecklas filmen till en bisarr road movie...
ja vet inte riktigt vad jag tycker om roadmovies, det känns som en enkel lösning på något sätt. Man kan slänga ihop massa bisarra karaktärer som aldrig hade mötts annars, ja vet inte, det funkar väl i en del filmer, men inte i den här tycker jag... Just den här filmen blir lite buskis på något sätt ibland, ganska billigt, det är lite halvkul, men inte så att man skrattar...
Ganska ojämn film, finns ett par bra partier i filmen, med allt för många halvdanna... Dem bra partierna finner man mot slutet tycker jag... tex scenen när dem kommer hem till Elie´s föräldra hem, den tycker jag om, en av dem bättre i filmen.
Lassa gurra Akter snurra
Copkillers
Filmen börjar i öknen där två ungdomar väntar på ett plan som ska komma med deras 5kg kokain. Allt går som det ska och dom dom sticker glada i hågen iväg i sin bil. Men det dröjer inte lång tid innan snuten dyker upp. Dom får panik och bestämmer sig för en shootout. En lång shootout, som ändå håller helt okej spänningsnivå.
Men tillslut får dom ihjäl snutarna och kör vidare. Här börjar karaktärerna presenteras på riktigt. Det är inga överaskningar, den ena mår skitdåligt över dödandet och tycker att saker och ting har spårat ut ordentligt. Medan den andre är cool och menar att "It's us or them, man!"
Dom är nu efterlysta som fan, och ska bara ta sig till en kontakt ute i öknen där dom ska sälja kokainet vidare och få en helikoptertur över gränsen.
Fullt så enkelt går det ju naturligvis inte, utan resan fortsätter i en stulen glassbil som dom snor av en minst sagt efterbliven glassförsäljare. Mördar några poliser till och kidnappar en tjej. Allt eftersom ökar klyftan mellan de båda huvudrollerna, inte minst när den coola snubben vill våldta den kidnappade tjejen och den snälle killen är.. snäll, och lite kär vågar jag tro.
Tillslut kommer dom iaf. till deras kontakt i öknen, som består av en hippie som bor i en stuga tillsammans med två överkåta tjejer, som röker på och antagligen knullar hela dagarna...
Men återigen är snuten dom på spåren och jakten är igång igen...
Ska dom hinna ta sig till gränsen?!
Copkillers är en helt okej rulle ändå. Explotationaction som den är går den ju inte gärna jämföra med "riktiga" filmer, men den har ambition, och det märks! Kanske inte genom det kassa skådespelet. Kanske inte heller genom den alldeles för tydliga klippningen eller sunkiga ljudbilden, men det är lågbudget och dom har ändå gjort en cool historia som underhåller och roar, mycket pga. det kassa skådespelet, men ändå!
Fotot är inget speciellt, inte bra eller dåligt. Jag älskar däremot den slitna 60-talslooken. Den har charm. Smutsen på linsen blir som titthål rakt in i de kreativa själarna som ställde upp ganska gratis, skulle jag tro.
Några höjdpunkter är den minst sagt efterblivne glassförsäljaren, som jag inte vet om han ska spela efterbliven eller om han är det på riktigt. Eller scenen som blir en instruktionsfilm om hur man tar kokain på en bibel i ett motell.
Hursomhelst! en film jag rekommenderar till alla fan av genren och människor med öppet sinne som kan ha överseende med det tekniska och skådespelarinsatserna.
Inskräkta kan dra åt helvete!
"See that man! That's fuckin pigs blood, if I was scared it would have been my blood!"
// Tottejävel
Käääääss
Kom och tänka på en film jag kollade slött på för några veckor sedan och undrade hur filmbolagsbossarna kan få för sig att acceptera att en sådan film görs. Helt uruselt kass. Make It Happen (2008). Manuset sög, skådisarna sög, regissören sög, allting var bara så urbota dåligt så det finns inte. Det var ungefär lika intressant som att se en snigels kamp att försöka komma över en övergiven väg utan biltrafik. Se filmen efter du läst det här och jag fördömer dig och din själ till en evighet av misär.
E Den Fabolöse Filmtittaren
P.S. Den var så dålig att jag inte klarade av att leta upp några bilder från den. Det var fysiskt omöjligt. D.S.
