Torr öken så långt ögat når. Samma färg, samma luft, samma känsla. Den lugna tillvaron bryts på det våldsammaste sättet. Enkelheten gör det så rått. Realism när den är som värst och som bäst. Jag kan inte annat än fascineras av det här, det känns som jag var den sista människan i världen som inte hade sett den här. Förklaring? Jag vet inte, men Coen bröderna och jag har aldrig riktigt klickat. Deras filmer är bra och jag tänker aldrig säga emot det. Men något har varit ivägen, något med karaktärerna och känslan i deras filmer skulle jag kunna tro. Borde nog analysera det här djupare, men tiden är emot mig. Jag har aldrig accepteras deras storhet. Men efter det här..oj dom kan sin sak. Många års erfarenhet lyser igenom och dom vet hur dom leker med mina knappar. Hur dom gör fel och bryter med det som man förväntar sig när man har USA´s filmmall inpräntat i huvudet. Det blir så ruskigt bra.

 

Det här är en film du inte bör missa, men det visste du nog redan.

 

Robin Drygfan

Så är det dags för E den fabolöst fantastiska filmtittaren att göra sin debut i mothra conspiracy världen. En värld som det kommer berättas historier om. Myter och legender. En kvintett som kommer skapa historia. Vänta ni bara, allt kommer hända i sinom tid.


Jag såg på Eastern Promises (2007) för några dagar sedan. En film om den ryska maffian i London av David Cronenberg med Viggo Mortensen, Naomi Watts och Vincent Cassel. Redan i filmens första scen får vi se ett otroligt autentiskt mord som är relativt hårt att se, men en fröjd för alla våld och blodsfantaster. I filmens resterande våldsscener finns en brutal hårdhet som är så skör och vacker att jag kollar med en skräckblandad förtjusning. På ett sätt vill jag bara hålla för ögonen då allt känns så otroligt verkligt och hårt men på ett sätt kan jag inte annat än att älska det. Det är smutsigt, fult och blodigt men samtidigt graciöst, smidigt och cinematiskt. Viggos berömda slagsmålscen i bastun är kronan på verket. En scen som bör studeras och användas som en manual över hur ett filmslagsmål bör fungera.

Men ni ska inte tro att det här är en våldsorgie ala Die Hard med actionscener varannan minut, för det är det inte. Våldsscenerna används sparsamt men nödvändigt.
Jag skulle vilja ge beröm åt förarbetet på den här filmen. Det syns verkligen att man har lagt ner research på hur den ryska maffian opererar. Som en gammal gansterfilmsfantast jag är kan jag inte annat än att njuta och slicka i mig varje scen som handlar om maffian. De är utsökta.

Starkt skådespel, speciellt av Viggo Mortensen som är superb, helt klart hans starkaste rollprestation kanske också Naomi Watts bästa prestation i karriären. Lite för mycket överspel från Cassels sida men det överlever man, han har sina stunder även han.

Det här är en välarbetad och stabil film ända från idé till färdig produkt. Det märks att den verkligen har blivit bearbetad på ett profissionellt vis. David Cronenberg gör i den här filmen vad han inte klarade av att göra i The History Of Violence. I den tycker jag inte Viggo var bra, musiken var avskyvärd och han hade castat frun helt fel. Här har han däremot gjort allt rätt. Hittat rätt skådespelare, rätt fotograf och rätt manus. Ett gangstermanus som till och med får in homoerotik i handlingen. Det är sällan man ser det. Hursomhelst är det här en bra film. Gillar man maffia är den ett måste, men man bör se den även om man ogillar maffia. Ett tungt välgjort drama.


E den fabolöse filmtittaren

En journalist har i uppdrag att dokumentera brandmännens arbete på den lokala brandstationen.
Det går ett larm om att en kvinna i sin lägenhet behöver hjälp, brandmännen rycker ut, journalisten och hennes kameraman följer med. Väl på plats inne i lägenheten så attackerar kvinnan en polis, ett virus sprider sig och de blir instängda.

Hade abslout inga förväntningar av denna Zombie film, snyggt filmat då allt man får se är ur kameramannens kamera, så allt får en verklig känsla, kan dock inte säga att den är originell då det finns två andra zombie filmer som är exakt likadant gjorda dvs. Romero's "Diary of the dead" och Michael Bartlett's "Zombie Diaries".
Men jag tycker att [Rec] innehåller ett par överaskningar bla. en scen då skådespelarna skriker till på riktigt, dom var alltså inte beredd på vad som skulle hända, det blir en vädligt stark effekt hos tittaren.
Sen så är slutet riktigt jävla jobbigt, det är alltså riktigt svårt att inte hålla för ögonen, men jag klarade det!

//Lagaard

Såg precis på Birdcage inn, som handlar om den 23 åriga Jin-a som börjar jobba på ett litet vandrarhem vid namn Birdcage inn. Affärerna går knackigt för Birdcage inn, så värdfamiljen behöver henne för att locka mer kunder till deras lilla vandrarhem, där hon får sälja sin kropp för i stort sett mat och tak över huvudet. Pengarna från hennes kunder går mestadels till hennes hallick som kommer till vandrarhemmet då och då och tar pengarna hon tjänat, samtidigt som värdfamiljen också tar en del av kakan och tjänar på det. Mamman och dottern avskyr henne, medans pappan och sonen vill krypa i sängs med henne.

Jag tyckte om den här filmen, gripande berättelse om en prostituerad. Man lider med Jin-a och hennes situation. Hon kan inte riktigt göra något åt sitt liv, hon har drömmar precis som alla andra, men vet att hon råkar illa ut om hon försöker förverkliga dem. En film om att försöka hoppas på bättre dagar, fast verkligheten är ganska hopplös. Hon blir avskydd av kunder och värdfamiljen, så allt blir väldigt gripande och man dras med i filmen. En del grejer i filmen var ganska förutsägbara, men det var inget som egentligen störde mig. Det är ganska lugnt tempo i klippningen, och det gillar jag, för det känns som om hon aldrig kommer därifrån. Den är ca 1 och 40 lång men håller en ganska bra nivå hela tiden, det svagaste partiet är i början av filmen tycker jag, men efter ca 15-20 min kommer den igång. Fotot i filmen funkar bra tycker ja, det är ganska så enkelt, bildspråket och kompositionen är helt okej, jag gillar det. Man får känslan av att hon känner sig jävligt liten i en jävligt stor och grym värld. En film som är värd att se tycker jag.

Lasse-Gurra Aktersnurra

Amamiya familj flyttar tillfälligt ifrån Tokyo, för att ta hand om en moderns sjuka mor. Med det medföljer att han måste börja en nya skola och allt som hör till det. Han träffar snart Kai som går i samma klass. Båda spelar piano, Amamiya har spelat sen barnsben och Kai spelar bara för skojs skull. Kai visar sig dock vara en råtalang och deras lärare ska lära upp honom. Medan Amamiya genom hårt arbete på egen hand ska försöka vinna den regionala pianotävling som de båda ska ställa upp i.

Piano Forest är en sån film som jag bara råkade komma över. En slump med andra ord, eller ödet om ni föredrar det.
Filmen är ungefär det som man förväntar sig av en japansk animerad film som utspelar sig i skolmiljö. You know the drill. Hela köret med dom fina översiktsbilderna till ljudet av syrsor och omättlig idyll. Men någonstans har Kojima försökt ta filmen till en lite seriösare nivå, även om han inte fullt lyckas med det som helhet, så är dom intressantaste bitarna när han visar råheten i verkligheten i kontrast till all idyll. Etableringen av huvudperson i början av filmen är ytters tveksamt,. Men när den egentliga huvudpersonen kommer in så börjar det med att han får ta några rejäla smällar av klassens bad boy. Jag gillar det, det överaskar på ett fint sätt.
Men filmen når sitt klimax enligt mig under den sista halvtimmen då det blir riktigt seriöst, en flicka presenteras i filmen, hon lider av en extrem prestationsångest, som beskrivs på ett lyckat sätt. Det känns att se det.
Filmen är bra i sin helhet, ojämn, och vissa scener och dialog känns helt oväsentlig stundvist, men det kompenseras av dom bra bitarna. Dom flesta som ser den här skulle nog uppskatta den, och om ni är inne i den här typen av animerad film så är det bara att fixa en kopia och le.

Robin Drygfan

Idag startar The Mothra Conspiracy, bestående av Robin drygfan, E den fabolöse filmtittaren, Totte Jävel, Lasse-gurra aktersnurra och Lagaard, sitt uppdrag att sprida åsikter om intressant film till folk i Sverige. Vi kommer för det mesta hålla oss ifrån Mainstream och sikta mot dom lite mer intressanta skapelserna som görs eller har gjorts. Produktionsland, år, regissör, genre eller handling spelar ingen roll. Alla filmer är värda att bedömas. Att sågas eller hyllas.

Så läs eller fortsätt se skitfilmer.
Sayonara bitches.

//Robin drygfan